Konsten att småprata.

I dag har min fina kusin och vän Mirjam varit i stan. Vi passade på att ta en promenad till Vinterviken för att äta lunch. Vi har känt varandra precis hela våra liv. Och det är så fruktansvärt fint att ha en sådan vän.

Såg här såg vi ut då vi stod och poserade på Skansen för ca 27 år sedan. Jag till vänster och Mirjam till höger.

Mirjam har också bott här i Stockholm i många år, men valde att flytta tillbaka till Finland för mer än 1,5 år sedan. Som det lätt blir när två finlandssvenskar träffas i Sverige pratade vi en del om kulturskillnaderna mella Svenskt-Finskt-Finlandssvenskt. Alltid lika intressant samtalsämne. Vi konstaterade åter en gång att den största verkligt synbara skillnaden på finskt vs. svenskt ändå måste vara småpratandet.  Den typ av småprat som nästan inte existerar i Finland. Det är pratet som alltjämt fortgår. Någon i sällskapet måste prata, annars blir det konstig stämning i rummet och upplevs obekvämt.

När  min härliga (svenska) kompis E för första gången träffade mig och min (finlandssvenska) kompis M över ett glas vin blev den här ”kulturskillnaden” väldigt markant. Varken jag eller M är direkt kända för att hålla låda och när vi umgås kan det ofta bli långa pauser av tystnad. Då man sitter och tänker, kanske tittar ut genom fönstret för att sedan åter igen byta några meningar. Total vilsam tystnad med andra ord. Men E tyckte det här var lite jobbigt och försökte hålla igång ett samtal under hela kvällen. När jag träffade henne nästa gång uttryckte hon sin förtvivlan över hur tysta vi hade varit. Hade vi verkligen haft en rolig kväll? Och det hade vi ju. Väldigt trevligt dessutom.

Nu har jag bott här i Stockholm i så pass många år  att jag lärt mig grunderna i småprat och  på sätt och vis också börjat uppskatta det. Det som för mig, när jag flyttade hit för 10 år sedan, var en ständig källa till svettiga händer och konstiga tungvrickningar känns numera ganska bekvämt.  Mitt inlärda småprat är inte lika lätt och flytande som mina svenska vänners medfödda talang, men jag känner ändå att det duger. Det känns kanske inte så där superspontant alla gånger, men jag tar mig fram och lyckas för det mesta fylla i en liten mening ifall det skulle bli tyst i rummet.

(Jag känner ändå att jag här bör tillägga att finlandssvenskar också kan prata om de vill. Jag tror inte det var tyst många sekunder under min och Mirjams promenad och lunch idag.)

Annonser

One thought on “Konsten att småprata.

Säg hej så blir jag glad! ♡

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s